Berättelser från förr

Här nedan kan du läsa några berättelser från äldre byabor om hur livet i Sjulnäs såg ut förr i världen. Har du en historia du vill dela med dig av? Hör av dig till Pär Isaksson!

Att vara flicka när förra seklet var ungt!

När seklet, 1900, var ungt var det inte lätt för ungdomar att få arbete och en lön som de kunde reda sig på. Skolan varade i bästa fall i sex år och den skolmässiga utbildningen var därmed avslutad för de allra flesta. Det dominerande arbetet som stod till buds för flickor och pojkar på landet var att tjäna piga eller dräng hos bönder i trakten. Dessa var ofta i behov av arbetskraft, särskilt sommartid.

Vi har träffat Tyra Bergström, Öjebyn, född i Sjulnäskullen 1913. Så fort hon kunde, från 9 års ålder, tjänade hon piga på somrarna. Skolan tog ju sin tid på vintern. I början ersattes piglönen, förutom med mat och husrum i natura, klädesplagg och dylikt. Vid 13 års ålder fick hon sin första kontantlön: 10 kronor per månad. Den hade under drygt tio år fram till mitten av 1930-talet ökat till 25 kronor per månad.

Förutsättningarna på varje arbetsplats varierade givetvis. Det gällde att ta seden dit man kom och knipa ihop om man inte alltid samtyckte.

Tyra Bergström är ännu vid nära 90 års ålder (88) vid god hälsa. Hon är, trots sin ofta påfrestande barn-, och ungdomstid på gott humör och pigg på att arbeta. Egenskaperna hänger kvar. Vittnesmål från gårdarna talar också om hennes goda humör och stora arbetsförmåga.

Tyra Bergström var näst yngst bland 8 syskon. Fadern var August Bergvall, född i hultet vid Smess 1871 och modern var Emma Maria Mattsson från Roknäs, född 1874. August Bergvall köpte hemmanet i Sjulnäskullen år 1900. Att finansiera hemmansköpet samtidigt som barnen växte upp blev ingen lätt uppgift. Barnen fick tidigt börja arbeta för att hjälpa till med ekonomin.

Tyra berättar:

Vi hade det fattigt men det hindrade inte oss barn från att, med de medel som stod till buds, att leka och ha roligt. Vi hade nära till skogen. Där gjorde vi djur, mest kor, av grankottar och med ben och svansar av pinnar och stickor. Vi grävde rum i sanden med händerna. Rummen blev till ladugård där vi placerade våra skapelser. På eftersommaren vaktade vi korna på Bredvikenskiftet. Där fanns lera i stordiket. Av leran formade vi dockor, docksängar och täcken. Någon riktig docka fick vi aldrig äga. En tant som följde med då pappa köpte hemmanet kallade vi barn för ”moster”, fast hon inte var släkt med oss. Moster var snäll. Vi tyckte om henne. Hon gjorde tygdockor och andra trevliga leksaker åt oss. Det fanns gott om åkerbär i stordiket på Bredviken. Oj, vad vi plockadetill mammas stora glädje. Hon hade svår astma och kunde inte röra sig så mycket men sitta och rensa bär gick bra. Jag har ofta tänkt på hur svårt mamma hade det. Hon var mycket snäll och älskad av oss barn. Mamma dog 1939, 64 år gammal.

Åren gick och jag fick mitt första pigjobb på sommaren då jag var nio år, men jag trivdes inte och var snart hemma igen. På vintern var det skolgång. Skolan var förlagd hos Vikströms i Klokgården. Vi hade inga cyklar, det var bara att gå 3 km till och från skolan.

På somrarna blev det fortsatt pigjobb, något annat arbete fanns inte att få för unga flickor. Pojkarna var också för den delen, i lika hög grad hänvisade till drängjobb. Då jag var 11 år tjänade jag piga en sommar hos Augusta och Albert Larsson i Sjulnäs.
De hade då två barn, Torsten och Helge.

Vid tolv års ålder tjänade jag hos Selma och Bror Karlsson på Söder i Roknäs. De hade två barn, Kerstin och Sonja. Jag var där till långt inpå hösten. När skolan i Sjulnäs började fick jag ännu längre gångväg än tidigare. Då potatisen var upptagen på Söder blev jag anmodad av mamma att komma hem. Min lön hos Karlsson blev ett par hemstickade strumpor, en udertröja (särk) och ett förkläde. En blygsam lön i mitten av 1920-talet, men man slapp ju stå i matkön hemma.
Nästa sommar var jag tretton år. Då var jag piga hos Märta och John Öhlund vid långbacken i Sjulnäs. Diska, städa och gallra rovor var några av jobben. Lönen var då i form av pengar, 10 kronor i månaden. Första kontantlönen för min del.

Vid fjorton års ålder tjänade jag hos Tilda och Robert Sandberg på Ryggskatan i Sjulnäs. Robert var pappas halvbror. De hade två barn, Arne och Birger.

Nästa år flyttade jag till Anna och Ruben Isaksson Jåss i Sjulnäss. Jag började den 24 oktober (1926), ett vanligt anställningsdatum för pigor. Det var också vanligt att man blev lejd för ett år i taget. Jag fick utföra alla förekommande arbeten, men var ej i ladugården. Min lön i början var 13 kronor i månaden. Jag fick ligga i köket under vintern. Rubens pappa Jonas Isaksson, Jåss Jåon, levde och låg i sommarstugans kammare. På våren flyttade alla ut i sommarstugan och då låg jag i farsukammaren i vinterstugan till fram på hösten. Jag kom att stanna hos Jåss i tre år. Min mor tyckte efter en tid att jag skulle begära 18 kronor per månad. Det var inte omtyckt, men jag fick vad jag begärde.

Jag vill berätta ett par episoder från tiden hos Jåss.

Det var dans på Starbio i Roknäs vid sundet. Jag ville dit men hade inga pengar. Fick 10 kronor i förskott av Ruben. Jag köpte en biljett som kostade 50 öre och stoppade 9,50 kr. i börsen. Kappan med börsen hängdes på läktaren tillsammans med andras kläder. Det var trevligt på dansen. Jag fick dansa mycket men när jag hämtade kläderna var börsen borta. Den återfanns ute mellan Lindbergs Café och biografen men då var pengarna borta.

Efter fjorton dagar var det dans igen på Starbio. Jag fick 50 öre av min bror Erik och kunde därför gå på dansen. Som vanligt var det mycket trevligt, jag tyckte om att dansa. Jåss Jåon tyckte synd om mig som tappat så mycket pengar. En gång när han var i festartagen gav han mig 5 kronor som plåster på såren. Efter ytterligare en gåva på 2,50 kr. av en som jag inte kan namnet på, hade jag så när som på 2 kronor fått igen min förlust.

En sommar under min tid i Jåss var Sixten Öman, från Stockbäcken, dräng på gården. Sixten var systerson till Anna. Sixten var glad och duktig. Vi tävlade ofta när det gällde utesysslor. En gång gällde det att ta upp potatis. Sixten hade startat tidigt medan jag blev försenad av morgonsysslorna. Han hade ett klart försprång vid lunchdags. Under den obligatoriska vilopausen efter lunch, då Sixten somnade, smög jag mig ut i potatislandet och hann upp honom och höll jämna steg med honom resten av dagen. Så fort hade potatisplockningen i Jåss aldrig gått förut. Belöningen blev en krona extra den dagen.

Hösten var en bråd tid. Sist på året skördades rovorna som skulle upp ur jorden före Mikaelihelgen. I Jåss fanns vid min tid där tre pojkar: John, Henning och Tage.

Efter tre år hos Anna och Ruben tog jag plats hos Annas syster Selma och hennes man Paul Öhlund. Där fanns också en ladugård att sköta. Hos Öhlunds var det mycket precis med allting. Paul och Selma hade inga barn. Selma var lärarinna. Gamla fru Öhlund, Pauls mamma bodde med sin dotter Irma i ett mindre hus intill. Tant Öhlund som vi kallade henne var med mig första tiden och lärde mig allt om den ordning som gällde på gården. Hon var mycket snäll och vänlig.

Några exempel på den ordning hon informerade om minns jag särskilt: En skoborste skulle vara utplacerad på bron under slasktider, höst och vår. Den skulle alltid användas så att ingenting kunde följa in med skorna. En annan ordning var att då man tappade vatten ur reservoaren vid spisen skulle alltid disktrasan vara med för att med den torka av eventuellt dropp från kranen. Vid ladugårdsarbete skulle alltid omklädning ske i ladugårdens ”kokhus” (disk- och kylrum där man kokade svingröten). Då man går genom en dörr ska man alltid ta i handtaget, både när man öppnar och stänger dörren. Lönen hos Öhlunds var 20kr. per månad.

Efter ett år hos Öhlunds var jag tvungen att vara hemma för att sköta hemmet i två år, i stället för syster Edla som hade fått plats hos Granström i Sjulnäs. Efterhand blev jag i stort behov av kläder. Jag tog därför plats hos handlaren Sandlund i Sjulnäs. De hade tre barn: Signar, May-Britt och Norma. Sandlunds hade speceriaffär men också ladugård. Det blev därför en mängd sysslor som skulle klaras av utöver köksbestyren och barnpassningen. Jag steg upp klockan sex varje morgon, och jag tror nog att jag gjorde rätt för de 25kr. jag hade i månaden. Det var min högsta kontantlön som piga. Tillkommer givetvis värdet av mat och husrum.

Min pigperiod var över. Jag gifte mig på nyåret 1938 med John Bergström från Öjebyn som var född 1910. Vi fick tre barn: två pojkar och en flicka. John gick bort den 23 Januari 1967.

Januari 2002
Henning Isaksson

Minnen från gamla tider berättade av Frans Johansson – RoogFrans.
September 1997

Frans föddes den 10 mars 1912 i Rooggården på Ryggskatan i Sjulnäs. (Gården utnyttjas nu som fritidsbostad av sonen Ulf med familj). Frans far, Johan var född 1883 och död 1938. Mor Anna född 18– och död —-. Hon kom från Yttersta och hette Lundström som flicka. Farfar hette Oskar, som vid Frans födelse var ämbetsman, föddes 1854 och levde till 1938. Då var Frans 26 år. Frans var den mellersta av tre syskon, alla pojkar. Arvid var den äldsta, född 1910 och död 1971 och Jonas, den yngsta född 1913 och död 1988.

Till Rooggården hörde en åkerteg på Storåkern, där Frans nu bor, om ca ? hektar och ett skogsskifte om 10 hektar. I ladugården som ännu var bibehållen hölls två kor. Tidvis också kalv, hushållsgris och får. Vinterfodret till djuren kompletterades också genom slåtter på Rooggmyran. Strax innanför Hötjärn.

Farfar Oskar tyckte mycket om sina barnbarn och bland Frans tidigaste minnen är den gången då farfar satte honom i en klädkorg på sin träspark och for till Hortlax enbart för att se på den då nästan färdigbyggda kyrkan. Det var på våren 1917 och Frans var då precis fem år. Färden gick över isen till Bergsviken. Därifrån landvägen till Hortlax. Det var en bra prestation av farfar, säger Frans.

En annan händelse från uppväxtåren var då Frans som tolvåring fick den ansvarsfulla uppdraget att leda en ko från Sjulnäs till Långträsk, en sträcka på nära fem mil. Ida Öhlund från granngården hade nämligen gift sig med Jonas Granström från Lillpite och hade fått en ko som bröllopsgåva. Nu skulle den på något sätt föras till Långträsk där paret skulle bosätta sig eftersom Jonas fått tjänst där som kronojägare år domänverket. Det tog Frans två dagar att nå målet, Långträsk. Första dagen avslutades med övernattning i Önusberget. Hemfärden blev lättare och snabbare för Frans, han fick åka bil med grannen Viktor Sandberg som med sin T-Ford var på hemväg från Långträsk. Viktor Sandberg hade första agenturen på Husqvarna symaskiner och var just på försäljnings- och indrivningsresa inom området.

Under Frans barn- och tidiga ungdomsår inrymde hemmet endast kök och en kammare samt kallvind. Farfar Oskar bodde kammaren. Det ingick i hans undantag på ålderdomen. Frans med föräldrar och syskon, fem personer, var därför för sitt boende hänvisade till köket. För att det skulle fungera drägligt måste god ordning råda. Allting som inte dagligen var i användning måste bäras upp på vinden. Där hängde till exempel finkläderna på var sin pinne och med ett skyddande lakan över. För natten bäddades i soffor i köket. Det var också vanligt att en av pojkarna låg hos farfar i kammaren.

Pappa Johan arbetade som pråmbyggare i Storfors och var för det mesta hemma endast under helgerna. Det var därför kring mor Anna som allting i familjens liv kretsade. Frans blir rörd när han berättar om henne. Hon var en enastående och duktig mor, säger Frans. Vi barn fick den allra bästa omvårdnad i hemmet. Mor vävde tyg till våra kläder, bakade och gick dagsverken. Hon skötte också om allt i ladugården. Under långa perioder på året hade vi till och med mjölk att sälja till mejeriet. Vi behövde aldrig sakna mat på bordet öven om det inte var något överflöd. Lycka, samarbete och harmoni rådde i vårt hem. Det mesta tack vare våra omtänksamma och duktiga föräldrar, fortsätter Frans. Till allas vår glädje kunde vi avhjälpa trångboddheten genom utbyggnad av vårt bostadshus med två rum. Det gjordes i början av tjugotalet.

Det blev naturligt att Frans följde i pappas fotspår och började arbeta vid Storforsindustrin. Allra först hade han dock varit verkstadsarbetare en kortare tid hos reparatören Patrik Lundberg, Edet Svensbyn. Som många andra fick Frans börja sitt första arbete i Storfors som märkpojke. Lönen var 15 öre per timme. Frans var då 14 år och, som brukligt var, konfirmerad efter avslutad skolgång. De första pengarna som intjänades gick till en cykel som inköptes för 150 kronor av Frans förre arbetsgivare, Patrik Lundberg. Det var en förhållandevis stor utgift och Frans var så rädd om sin nya cykel att han bar upp den på vinden i sin förläggning i Storfors efter varje användning. Cykeln uppskattades verkligen. Nu blev det mycket lättare och enklare att komma till och från arbetet i Storfors. Ofta hann Frans besöka hemmet mitt i veckan också. Arbetspassen började 06.15 och slutade klockan 17.00. Det innebar nio timmars arbetsdag efter avdrag för två matraster.

Efter en tid som märkpojke och justerare vid Storforssågen började Frans som pråmbyggare i Munksund. Där hade nu också pappa Johan sitt arbete sedan några år tillbaka. Det var nu början på 30-talet och Frans lön var 80 öre per timme. Det rådde depression i Sverige och Frans var ofta arbetslös, särskilt vintertid. Under sådana tider tillverkade Frans möbler av olika slag. Mest soffor. Han höll till i sommarstugan. Där hade han hyvelbänk och nödvändiga redskap för sin tillverkning. Sommarstugan hade eldstad och kunde hållas någorlunda varm. Vanligaste soffmodellen var utdragbar och hade spjälor i ryggkarmen. För en sådan soffa fick Frans 25 kronor. Därav beräknades virkeskostnaden uppgå till 5 kronor. Mot slutet av 30-taletet och början av 40-talet blev tiderna bättre och arbetstillfällena fler. Som pråmbyggare kunde nu Frans tjäna 130 öre per timme. Som jämförelse kan nämnas att en söndagskostym då kostade cirka 50 kronor och att en klippning hos frisören Erik Lindberg i Sjulnäs kostade 50 öre.

Hur var det att var ung på 30-talet?

Vi ungdomar hade mycket roligt tillsammans trots att de ekonomiska resurserna var små, säger Frans. Det blev mycket skidåkning på vintern och cykelturer på sommaren. Vi var alltid tillsammans i grupper, pojkar och flickor. Samlingspunkten blev ofta på något av de tre kaféerna som fanns i närheten. Bryggmans i Sjulnäs, Lindbergs intill Starbio eller på Lundgrens kafe vid nuvarande Föreningsbanken, fortsätter Frans. Starbio visade film en gång i veckan. Biljetten kostade ca 1,10 kronor. Vi dansade på logar och i andra anspråkslösa utrymmen till grammofonmusik. Ibland till dragspelsmusik. De kyrkliga ungdomshelgerna i Öjebyn särskilt vid pingst- och mikaelihelgerna ibland också vid våffeldagshelgen var händelser som vi ungdomar såg fram emot med förväntan, säger Frans.

1936 började Frans att bygga sig ett hus på Storåkern. Yrkeskunskapen kom väl till pass. Mycket av arbetet utfördes på fritiden. 1938 stod huset färdigt. Samma år gifte han sig med Anna Nyman från Lillpite. Frans och Anna fick fyra barn. Ulf född 1939, Monika 1940, Jan-Olov 1950 och Inga 1959. Krigsåren 1939 – 1945 innebar för Frans som för andra värnpliktiga många och ibland långa perioder av inkallelser till militärtjänst. Mellan dessa perioder övergick Frans alltmer till byggnadsarbete.

Intervju av Henning Isaksson
Utskrift av Cathrin Wiklund

Jordbruksdrift i Sjulnäs när seklet var ungt
Oktober 1997

Noteringar efter samtal med Bertil Hällgren född 1907, Simon Bergvall född 1911 och Sigurd Olofsson född 1912.

Vid 1900-talets ingång för nära 100 år sedan var förutsättningarna för jordbruksdrift med sådd och skörd nästan helt och hållet begränsade till fastmarkstegar som fanns inom bykärnan i närheten av gårdarna. Det vinterfoder som dessa tegar gav kompletterades i stor utsträckning genom lieslåtter på ängar och myrar. Sådana områden fanns det gott om i närheten av byn men ingen slåttervärd äng eller myr förblev obrukad oavsett var inom skifteslaget den fanns.

Pågående landhöjning hade nu gjort det möjligt att med utsikt om framgång dika ut dessa myrar och andra våtmarker. Under åren 1909 – 1913 genomfördes det största dikningsföretaget i byns historia. Det leddes av byns ålderman P.A Renkvist och resulterade i att 342 hektar ny odlingsbar mark tillkom. Dikningen omfattade hela Bredvikenområdet från Skatan till Lillpite. Rånningarna från landsvägen vid Långbacken – Långnäs och västerut till Rosslen, södra myren mellan Kattstan och Staterna (Glasberget) samt området kring Lappviken.

Ett annat stort dikningföretag i samma genomfördes åren 1917 – 1923. Det omfattade Aldernäset mellan Ryggskatan och Klumman, Röddan, Kalma och Måltjärn intill Sjulsbodarna. Den odlade arealen inom byn utökades snabbt genom nyodling efter dessa dikningar. Kulmen nåddes i början av 1950-talet.

Idag är stora av den då uppdikade arealen nedlagd. Skogen har snabbt tagit igen det den förlorat. Detta till trots, är avkastningen från två idag aktiva jordbruk större än byns tidigare sammanlagda jordbruksavkastning. Detta gäller även om man bortser från effekten av dagens inköpta fodermedel. De dikningsmarker som fortfarande är i bruk är Bredviken, Aldernäset och delar av Rånningen och Lappviken.

Mer om dikningsföretagen och om byns utveckling under P.A Renkvists tid som byaålderman 1892 – 1932 finns i Karl-Axel Isakssons sammanställning ”Fragment av händelser under en byaåldermans 40-åriga ledarskap”. Detta dokumentet finns insatt i Hembygdsföreningens samlingspärm.

Mjölet, viktigt i mathållningen

När seklet var ungt var det mest tegarna kring gårdarna som brukades under plogen. Det odlades korn och råg men ibland också havre och rovor. Korn- och rågmjöl var livsviktiga ingredienser i den dagliga mathållningen. Tunnbröd, hårdbröd (kakobröd) mjukkaka, palt, pannkaka och klimp var omväxlande huvudrätter på matborden. Till allt behövdes mjöl, helst av bra kvalitet. Det fick man inte alltid. Ibland kunde glädjen över en bra kornskörd förbytas i sorg då långvarigt höstregn gjorde att säden i skylarna började att gro. Även om skörden till slut gick att bärga kunde mjölet bli mycket svårhanterligt i matlagningen.

Så brukade man jorden

På vissa områden kring gårdarna odlades ständigt säd. Detta område, den så kallade gammelåkern, plöjdes upp (åkades) varje höst. Det var lätt att plöja på dessa stubbtegar och kunde därför ske med en häst.

Hästplog

Bruket att plöja vallar påbörjades i slutet av 1800-talet. Den förste i byn som använde ”dubbelaxålen” och därmed använde två hästar för att dra plogen var August Dahlberg, KrankAugust. Före plöjningen kördes en rist, den skar en skåra i vallen ner till plogtiltans djup och på ett avstånd från fåran som var lagom som bredd för tiltan.

Snart blev plöjning med parhästar ett väl inövat höstarbete. Holmkvistplogen var namnet på en av de första och vanligaste plogarna. En man höll i plogen och den andre höll i tömmarna. Till plöjningsresurserna hörde också en häst ömed kusk som körde risten. Det gick alltså åt tre hästar och tre män för plöjningsarbetet. Deras plöjningsprestation var 1000 – 1500 famnar per dag (3000 famnar är cirka ett hektar).

De vanligaste redskapen för jordbearbetning var en 7-kloal eller åder och rullharv. Ibland användes Hasselemoharven. En spadrullharv vars nackdel var att den gick tungt för en häst och därför inte fick så spridd användning. Senare, fram emot 30-talet kom luckerharven, också den en spadrullharv, men av lämplig storlek för en häst. Luckerharven kom allmänt till användning. Eftersom den medgav en bättre bearbetning av plogtiltorna övergick man mer och mer till 5-kloalen som tillsammans med rullharven användes för efterföljande bearbetning fram till såbädden. 5-kloalen var försedd med bredare järn i klospetsen än 7-kloalen.

Till jordbruksarbete på hösten hörde också att för hand hacka in den kant som blev kvar efter plöjning och att rensa dikena kring de plöjda tegarna.

Första traktorn 1939

Tekniken med att bruka jorden förbättrades naturligtvis efterhand. Det stora genombrottet för detta kom under 30-taletssenare del. Då inköptes de första jordbrukstraktorerna till byn. Den första inköptes av bröderna Josef och Simon Holmgren för egen användning på Sjulsgården. Den andra traktorn inköptes 1939 av Bertil Hällgren och Harry Sandberg. Det var en Fordsontraktor. Den hade järnhjul och förarens plats var strax ovanför kardanen mellan traktorns bakhjul. Där kunde föreren stå med ratten i höfthöjd eller också sitta på ett säte som var fästat med plattjärn som gav en viss fjädring.

Traktorplog

Efter något år bildades en traktorförening med drygt 20-talet bönder medlemmar. Som första förare anställdes Harry Sandberg och Erik Bergvall. Traktorn blev allmänt anlitad av medlemmarna och utförde ett bra och uppskattat arbete med plöjning och jordbearbetning till en rimlig kostnad. Under tiden för vårbruket gick traktorn dygnet runt för att kunna klara medlemmarnas uppdrag i rimlig tid. Efter en tid bildades ytterligare en traktorförening i byn. De verkade fram till ? och betydde mycket för jordbrukets utveckling.

Andra Världskriget hade vid den tiden orsakat att olje- och bensintillförseln till vårt nästan var helt stängd. Traktorn likson andra motorfordon i drift utrustades med gengasaggregat och medlemmarna hade därför egen tillverkad gengasved i beredskap i papperssäckar då traktorn kom.

Så skördade man säden

När seklet var ungt var skäran (stjiron) ett allmänt redskap vid kornskörden. Ganska snart kom dock särskild slåttermaskin att användas. Den var utrustad med vinge efter knivarmen och samlade upp säden. En man satt på sitsen strax ovanför högra hjulet och kunde med en särskild räfsa samla upp och lägga av säden hög för hög. För varje slag fick hästen med maskinen en paus medan man band en kärve för varje utlagd hög.

Säden torkades på skylar (sneisen) som stacks med i marken. De rymde vanligen 18 – 20 band, kärvar. De hängdes på skylarna med hjälp av ett skylhag. En cirka 3 meter lång spetsad stake, träkäpp. Den var försedd med mothåll något nedom spetsen. Därigenom hindrades bandet att rinna genom staken då bandet skulle trädas på skylen. En kort bräda ca 60 cm lång, skylved (sjulven), sattes snett mot skylen för att hindra banden att tryckas ned mot marken.När säden var torr kördes den hem på logen för att senare tröskas.

Rågen på gammelåkern skördades alltjämt med skära. Dels för att den gav långt strå, halm, dels för att den ofta efter tröskningen skulle användas i madrasser, i soffor och sängar. Den fodrade därför en varsammare behandling.

Efter skörd kördes rågen till gården. Där fanns en särskild hässja, roghässjan, där rågen lades upp. Hässjan bestod av höga stolpar ca 4 m, med 4 – 5 meters mellanrum. På varje sida om stolparna anbringades pinnar som borrades fast på var sin sida om respektive stolpe med ca 35 cm mellanrum. På stolppinnarna lades slanorna, två och två. Det blev till ett bra och skonsamt underlag för rågen. Den lades sedan varv för varv. Roghässjan kunde bli mycket hög. Det var en arbetsam men effektiv torkmetod. Sådd av råg upphörde, med undantag av några få specialodlingar, under 30-talet.

Myrslåtter

För bönder i Övre Norrland har höet alltid varit det viktigaste foderslaget. I gångna tider fanns det en ingrodd strävan att hålla mer djur på gården än det egentligen fanns foder till. Man försökte därför på alla sätt att komplettera det foder som ängar och hårdvallar inom byn gav. Det skedde framförallt genom lieslåtter på myrängar och vid sjöstränder. I Sjulnäs var det framförallt området kring Bäckträsket som var av intresse. I detta avseende hänvisas till den information som finns återgivet i Sjulnäsboken under rubriken ”Bäckträsket”. Vi hänvisar också till ”Myrslåtter i Norrbotten”. En bondsons berättelse om sina upplevelser från myrslåtter 1924. Den redovisningen finns i Hembygdsföreningens samlingspärm. Omfattningen av myrslåttern i länet kulminerade under 30-talet. Enligt uppgifter från Hushållningssällskapet var arealen myrslåtter vid den tiden i Norrbotten större än arealen brukad jord.

Höstskörd

Hårdvallshöet skördades med slåttermaskin. De första slåttermaskinerna inköptes till Sjulnäs vid sekelskiftet. De var av märket Palmkrans. Något senare kom en annan slåttermaskin ut i marknaden, den hette Deering och vann stor spridning.

Höet hässjades vanligen men det förekom också att höet torkades på bredden dvs på marken. Höet bearbetades med räfsor. Mot aftonen räfsades höet ihop i strängar för att inte bli för fuktigt av nattens dagg. Nästa morgon breddes höet ut igen för att bättre kunna torka. Höet kördes med häst till hässjorna med hemmagjorda släpräfsor av trä. Efter tillredning med räfsa i särskilda ”famnar” bördor eller högar lades så höet upp i hässjan. Efter hopkörning och hässjning räfsades tegen antingen manuellt med räfsa eller med hästdragen hjulräfsa. Efter torkning av höet vare sig det skett på bredden eller i hässja kördes det vidare till fältlador med släde. Höet stoppades sen in i ladan i väntan på vidare transport till ladugården, vanligast på vinterföre. Släden användes flitigt vid alla kortare transporter. Inte förrän på 40-talet blev det t ex vanligt att hemtransportera hö med släpräfsa. Vid den tiden var de tillverkade av järn och hade större kapacitet än sin föregångare.

Man kan anta att skörden per hektar vid seklets början var begränsad. Därtill kom att foderkvaliteten ej kunde vara så hög. De första plöjda och bearbetade tegarna vid sidan av gammelåkern blev utan insådd av gräsfrö. Det som skördades första året efter kornet bestod mest av ogräs, vanligen prästkragar. Senare blev det vanligt med tuvtåtel (grovjägel) och på de bästa markerna förekom brunven (finjägel). Skörden togs förhållandevis sent i tiden vilket också bidrog till sämre kvalitet.

Kunskapen och brukningstekniken förbättrades dock starkt efter hand. Inte minst genom lantmannaföreningens tillkomst 1903. Det blev snabbt vanlig med insådd av gräsfrö, vanligast timotej. Handelsgödsel började också att användas liksom även kalk. De senare kom att bli mycket efterfrågat tack vare åldermannen P A Renkvists engagemang. Han använde förhållandevis rikligt med kalk på sitt skifte på Bredviken och kunde visa på bra resultat. Mer om lantmannaföreningens utveckling och insatser för jordbruket i byn finns i sammanställningen ”Fragment av händelser under en byaåldermans 40-åriga ledarskap”.

Ladugården

De äldsta ladugårdarna var ofta ingrävda i en södersluttning där framväggen bestod av sten med öppningar för fönster. Väggen var metertjock och isolerad med jord. Invändigt gjordes väggarna oftast av kullersten. Många av dessa ingrävda ladugårdar finns ännu kvar, vittnande om ett mycket arbetskrävande men stabilt byggnadsverk. Isoleringen var givetvis mycket god. Det var inte så stor spännvidd mellan innertemperaturen sommar och vintertid. De gårdar som inte hade sluttningar i närheten att gräva in ladugården i fick istället kompensera detta med hög och oftast brant brygga för att med häst och vagn eller släde kunna köra upp fodret på skullen som oftast obligatoriskt skulle finnas ovanpå ladugården.

Ladugårdarnas inredning bestod oftast av en båsrad på ena långsidan med plats för 5 – 8 kor. På andra långsidan fanns kättar eller boxar med utrymme för kalvar, ungnöt och obligatorisk hushållsgris. Båsplatserna var smala, ca 100 – 110 cm, och korta. Det var vanligt att korna både stod och låg i gödselrännan med bakbenen. Höet gavs i en krubba framför båspallen och avskilt med spjälor. Som strö användes torr torv av egen tillverkning. Den hade god förmåga att absorbera urinen i gödselrännan och ansågs ha god mullbildande förmåga.

Till de vanliga interiörerna hörde också skorsten med inmurad järngryta och eldstad under. I grytan bakades svingröt och värmdes vatten. Tillförseln av vatten till ladugården gick efter träränna från brunn utanför till ett särskilt kar inne i ladugården. Brunnsvattnet hinkades upp med kilvinda. Senare ersattes den med rullbas med lina och vev.

Utfodring och avkastning

Korna var av Svenskkullig ras ”fjällkor” men även rödkulliga kor förekom. Avkastningen per ko var givetvis låg efter dagens mått. Utfodringen var begränsad. Den bestod mest av hö av mindre god kvalitet samt av gröpe. För att dämpa åtgången av hö gavs hackelse. Den bestod av hackad halm som lades i ett träkar. Några timmar före utfodringen hälldes varmt vatten över hackelsen. Den fördelades sedan ut i särskilda lådor av trä. Senare tillverkades dessa ”hacklådor” av plåt. Hackelsen blandades med gröpe och gavs till var och en av de kor som för tillfället skulle ha detta foder.

Avkastningen per ko var vid seklets början kanske bara drygt 1000 kg per år. Under 1920-talet beräknas den ha stigit till 2000 kg. Mjölkkontrollföreningen bildades i slutet av 1930-talet. Ett led i dess arbete var att mäta mjölkavkastningen i varje kobesättning. De första gårdarna som gick med i mjölkkontrollen var Sjuls, Hanch och Joss. Vid den bästa besättningen i Sjulnäs var medelavkastningen i slutet av 1930-talet ca 3000 kg. Mjölkpriset fritt mejeri var 1923 8 öre per kilo, 1935 15 öre och vid krigsslutet 1945 25 öre per kilo. Genomsnittligt slaktpris under 1930-talet för spädkalv var 10 kronor och för ko 30 kronor.

Hästen och transporterna

Transportarbetet på gårdarna var förr mycket intensivt och arbetskrävande. Allt sådant arbete utfördes med häst. Utom på den minsta gårdarna som inte hade underlag för häst. Där måste man själv klara mycket av transportarbetet manuellt och komplettera det med inlejd häst och redskap vid vissa tillfällen. En bra häst blev en värdefull och kär arbetskamrat som i regel vårdades mycket ömt.

Vanligast var att gårdarna hade dålig arrondering med små och spridda skiften på olika håll. Det blev oftast en teg på varje skifte som plöjdes på hösten. Efter det att dikesrenarna hackats in och dikena rensats följde harvningen. På våren återupptogs harvningen och sådden följde. Höbärgning och kornskörd krävde stora insatser av gårdens häst. Allt skulle sedan hem till gården.

Till årsrytmen av transportarbete hörde också periodvis återkommande gödselkörning och vedkörning. Säden skulle till kvarnen antingen i Roknäs eller i Lillpite för att malas för att efter någon dag hämtas hem igen. På många gårdar tillkom skogsdrivningar både på egen skog och på andras som också krävde transportinsatser. Många hästar var igång snart sagt varje arbetsdag under deras levnad.

Intervju av Henning Isaksson
Utskrift av Cathrin Wiklund

Minnen från Bertil Hällgrens barndom
Av Anders, Johanna, John och Dick år 1990

Bertil föddes den 12/12 1907 i Sjulnäs . Han hade 5 syskon och pappan dog när Bertil var 6 år. Familjen hade ett jordbruk, dom hade 5 kor och en häst. Bertil fick tidigt börja hjälpa till med arbetet på gården. Han arbetade med att hugga och bära in ved och att mocka i ladugården.

Som frukost åt Bertil oftast havregryn och mjölk. Varje söndags morgon åt familjen ”blåita” det vill säga tunnbröd i varm mjölk eller buljong, det var liksom lite finare mat. Annars åt man mest palt, pannkaka och annan mjölmat. Bertil hade inte eget rum eller säng. Han delade säng med sin bror, de låg i köket. Där låg resten av familjen också. Bertil hade nära till skolan så han behövde inte matsäck med sig. Dom gick två klasser i samma klassrum och Bertil tyckte att det var strängare i skolan då. På rasterna lekte dom slå sält, det är samma sak som brännboll. På vintern åkte dom kälke och skidor och Bertil minns en gång när han åkte nedför backen vid skolan och mittemellan benen på en häst, men allt gick bra.

Bertil fick difteri, en slags febersjukdom. Han fick ligga på sjukhemmet i Öjebyn i 6 veckor. Det var en vanlig sjukdom på den tiden. Den var mycket smittsam så man fick ligga isolerad.

Bertil började arbeta när han var 13 år. På vintern arbetade han med timmerkörning och på sommaren bl a med flottning och då hade han ung 1 kr timmen. Han var bara 13 när han också ensam slog allt hö som familjen behövde. Det värsta den gången var att slå ner hässjestolparna. Men Bertil trivdes med att arbeta och han tyckte inte det var tråkigt.

När det blev jul åt man ungefär den mat som vi äter nu, skinka, sillsallad och knäck. Men julklapparna dom var mest hemmagjorda, till exempel sockor, tröjor och hästar som man täljde själva.

Bertils bästa ungdomsminne var då han var 15 år och fick en egen häst.

Så blev mitt liv
Skrivet av Bertil själv år 1997

Jag föddes 12/12 1907. Jag var den förste av fem syskon. 1914 blev min mor änka med fem minderåriga barn. Man förstår inte hur det går att fostra fem barn ensam. Inte var det lätt, men det gick. Hon var en arbetsam kvinna och en god mor som vi alla älskade. Jag minns min far när jag fick följa till Storsund med hästvagn och hämta cyklar som min far tog hem och sålde. Detta var år 1912.

Första åren hade vi piga och dräng. Sen hade vi en morbror, August, som blev som min andra far. Han var bror med min mor, vi hjälptes åt att slå och att skörda. Då jag var 13 år fick vi låna en häst av farbror Rickard, då slog vi själva, min mor, jag och mina syskon. Jag minns så glad min mor var när vi klarade oss själva. Då jag var 14 år köpte vi en egen häst, då var jag glad, det var min dröm sen jag var liten.

1917 var vi 4 stycken i Öjebyn för difteri, 3 veckor. Det är svårt att föreställa sig hur det kändes för en ensam mor. Sen åkte vi kom hem och fortsatte skolan. Åren gick, min mors bröder var mycket hjälpsamma så vi klarade oss. 1929 dog min mor 45 år gammal, jag var då 21 år. Vi fortsatte med jordbruket tillsammans till 1936 då jag gifte mig och övertog hemmanet. Jag minns att jag som liten ofta grät för att jag inte hade någon pappa men jag hade en underbar mor. Jag önskar att hon fått leva och se att det gått oss väl här i livet.

Tack kära mor!

Vintern 1924 var morbror August Bergvall och jag till Arjeplog på marknad. Vi körde varor med häst och släde från Sandlunds i Sjulnäs till Arjeplog och varor hem. Det tog 4 dagar upp och 4 dagar hem. För detta fick vi 150 kr.

I min barndom fanns inte elektrisk ström. Det kom 1917. Bilen kom 1920.

Min far var Fjärdingsman så vi hade telefon. Men när far dog hade vi inte råd att ha den. Sen dröjde det till 1946 innan vi fick telefon.

Jag fick en bra livskamrat med min Dagny. Vi arbetade tillsammans med jordbruket i 35 år. Vi fick 4 välartade barn. Vi har firat 50-årig bröllopsdag 1986. Dagny dog 1988. En sorg och saknad som inte går beskriva. Men vi hade det bra tillsammans.
Vi har rest ganska mycket. Jag var med i sångkören så vi var på sångarfester från Kiruna i norr till Kalmar i söder. Utlandsresor gjorde vi till Norge, Finland, Danmark, Västtyskland och Öst, Tjeckoslovakien, Österrike och London.

Avskrift av Bertils egen berättelse i Augusti 1997
Cathrin Wiklund

Myrslåtter i Norrbotten
Ur Dagens Nyheter, halvveckoupplaga 1924

En slåtterdag är för slåtterfolket ganska ansträngande. Som väl är har man ju häst och maskin som då göra det mesta arbetet, men sådant kan man inte använda överallt. Eftersom största delen av foderbehovet här i Norrbotten måste fyllas från myrar ofta avlägsna ock för sanka för häst och maskin. Då måste man tillgripa samma primitiva metoder som i svunna tider. När man med lie skall slå dessa myrar får man allt vara i farten bittida och sent.

Oftast kan man ha att gå fem eller sex kilometer eller längre innan man kommer till slåttermyren där man i vanliga fall har en koja eller röskåta. Det är en lång mödosam vandring för slåtterfolket med kont och mjölkflaska på ryggen samt slåttergrejorna över axeln vandra över oftast obrutna stigar fram till slåttermyren. Sedan man väl vilat sig lite är det så att ta itu med arbetet. Lien fastbindes vid orvet om detta inte är gjort hemma. Man använder för det mesta hemmasmidda liar. Det finns ännu kvar liesmedar som förstår konsten att tillverka goda sådana.

För myrslåtter anbringas på lien en vingliknande tingest – sibben. Denna tillverkas vanligtvis av smäcker rönn som böjes till en avlång ögla. I vinkel med öglan sättes en ungefär 25 cm lång träkloss där rönnslammens bägge ändar fästas. I öglan som är ungefär 60 cm lång och 25 cm bred fästes ett nät av mässingtråd. Sibben liknar nu mest en flugvinge och fästes på liens övre sida. När man slår fastnar det avslagna höet och följer med tills skäret är framme då det genom en knyck med lien blir kvar på marken. Genom denna enkla apparat blir höet liggande i en jämn sträng vilket underlättar arbetet betydligt då man ej behöver räfsa hela den avslagna ytan utan endast den smala rand där höet genom sibben blivit samlad.

För att bära höet fram till hässjan eller ladan användes en tre a fyra meter lång rönnvidja (svean) vilket i den smalare ändan är försedd med en ögla. Denna läggs på marken och fylles med hö varefter den ena ändan trädes genom öglan och som dras till omkring höet. Man lyfter så bördan upp på ryggen på den som skall bära bördan fram till hässjan.

En slåtterdag är som sagt arbetsam. Har man legat över natten vid myren så passar man på att vara tidigt på benen. Klockan 3 – 4 är man i farten. Före solens uppgång är det svalare att arbeta och så är det lättare att slå gräset medan det ännu är daggstänkt. Man får så knoga på med slåttern ända till 10 – 11 tiden då man vilar sig till 2 – 3 tiden medan höet torkar. Är det vackert väder sker torkningen fort då höet lägges på marken. Man hässjar höet eller om det är riktigt torrt bär man in det i ladan med svean. Detta tar i regel den återstående tiden av dagen. Vid 8 – 9 tiden är man klar att koka sig en gröt och får vila.

Lapplands miljoner myggor är för slåtterfolket en svår plåga emedan de just har sitt tillhåll vid sådana myrmarker. För att skydda sig mot angrepp användes många medel. Det mest effektiva är att blanda tjära och grädde, ungefär hälften av varje och sedan stryka på ansikte och händer. Visserligen blir man svart av tjäran men det håller myggorna på avstånd och det är huvudsaken. Nattetid tränga myggorna in i kojan och ställa till ett hiskeligt oväsen med sitt surr vilket gör det omöjligt att sova. Då är det att stänga av rökens utgång och låta den stanna inne i kojan. Myggen tål inte rök utan måste då söka sig ut eller hålla sig stilla. För människorna själva är det ganska besvärligt med röken men efter lite träning tål ögonen ganska mycket därav.

Bondpojke

Avskrift av Henning Isaksson
Cathrin Wiklund

Annonser